ur Skämt och allvar vid Södra Skåningarna
Under åren 1939-1966 var Eric Andersson anställd vid regementet. Inledningsvis som personalvårdsassistent och senare som regementsassistent. Han var mycket drivande och medverkade till att skapa goda förutsättningar för såväl värnpliktiga som befäl. Bland alla de åtgärder, som bar hans signatur, kan nämnas boken "Skämt och allvar vid Södra Skåningarna". Som underlag utnyttjades material från utarbetandet av Södra Skåningarna 1811-1949. Boken utkom 1953 och blev uppskattad varför upplagan snabbt tog slut. En reviderad upplaga utkom 2001.
De episoder som skildras emanerar från olika tidsperioder. En genomgång av historiskt material visar att livets - även soldatlivets – glädjeämnen och besvärligheter är tidsneutrala. Språkbruk och betingelser i övrigt har förändrats men sakförhållandena är de samma.
Underlaget har främst utgjorts av den levande flora av anekdoter, som hålls vid liv vid, främst genom Kamratföreningens medlemmar. Anekdoterna har verklighetsbakgrund men har säkert förandrats - kanske förbättrats - under årens lopp.
Nedan följer några smakprov ur boken:
Atombomben
Vid övningar i slutet av 60-talet var det populärt att markera atombomsdetonationer under fälttjänstövningar. För att få ett s.k. svampmoln grävdes ett antal fat med napalm ner och i dessa lades en kraftig sprängladdning.
Under en sådan övning hade uppgiften att förbereda momentet anförtrotts Åke Emil Rosengren och hans målpluton.
Platsen var punkt 29 på Granatkastarfältet. Rosengren hade varit uppe tidigt och förberett allt och var därmed klar med utplaceringen och instruktionerna flera timmar i förväg.
Instruktionen till soldaterna var att när han, Rosengren, från vägen mellan Harlösa och Silvåkra sträckte upp handen skulle de vara beredda. När handen fälldes skulle bomben utlösas.
Övningsledaren, regementschefen Gösta Hökmark, ville kontrollera att allt var klart varför han körde till Rosengren för att förvissa sig. Vid vägen sammanträffade han med Rosengren, som meddelade att allt var klart.
Regementschefen undrade hur Rosengren klarade sambandet med de soldater, som skulle utlösa laddningen, då denne inte hade någon radio. Rosengren förklarade då att det visst inte behövdes någon radio.
- Jag gör bara så här, sa Rosengren, och höjde armen och fällde den därefter.
Instruktionen var fullständig. I samma stund som armen fälldes detonerade bomben.
Regementschefen bara skakade på huvudet. Han hade fatt svar men bomben sprängdes tre timmar for tidigt.
Så fel det kan bli
Kapten Friberg hade ibland lite svårt att finna de rätta orden. När han som chef for Livkompaniet i Ystad en morgon tog emot kompaniet hade de kortaste soldaterna hamnat i de uppställda plutonernas köer.
Friberg, som själv var något kortväxt, hade därför svart att se dem och fällde följande replik:" Ni där längst bak! Jag kan inte se er i ändan"!
Samme Friberg var vid en manöver under kriget stabskompanichef. Kompanierna var utrustade med hästar och förlagda i bivack när det blåstes flyglarm.
Friberg, som var rädd om hästarna, rusade då ut från stabstaltet och skrek till en av soldaterna:
- "Betäck genast den vita hästen"!
- "Hur ska det gå till kapten", undrade soldaten, som var en tryggskånsk bonnapåg?
Man vet ju hur ni skjuter!
Kapten Krappe, näst intill världsmastare i skjutning med granatkastare, skulle genomföra en skjutning med 8 cm granatkastare på Hammars backar. "Tunge-Håkan", som var adjutant på kompaniet, skulle komma dit från Revingehed for att avlöna truppen.
Denna dag, när skjutningen med övningsgranater pågick som bäst och tre granater var i luften, dök en figur upp alldeles intill målområdet.
Eld upphör kommenderades omedelbart. Trots detta slog de tre granatema ner bland målen dock utan att skada någon. Det var "Tunge-Håkan", som hade gått in i målområdet.
Vid lunchen i Per Målares gård visade kompanichefen att han hade ett humör, som var lika eldfangt som adjutantens. Efter en högröstad diskussion kom så Håkans replik: "Jag bedömde målområdet som det säkraste för man vet ju hur ni skjuter"!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kärringen är skröplig
Sista veckan i augusti 1922 hade bataljonerna i tur och ordning fältskjutningar med skarp ammunition i trakterna av Veberöd.
För III bataljonen intraffade missöde att major Ouchterlonys häst fick benet avsparkat och måste avlivas på platsen.
För överstelojtnant Grafströms bataljon gick det sämre. En förlupen kula träffade en gammal gumma boende i ett litet torp någon halvkilometer från skjutplatsen. Grafström själv red till torpet for att utreda saken.
Gummans gubbe blev tillfragad om han var nöjd med en hundralapp som ersättning och att saken därmed var uppklarad.
- Ja herrejestanes, sa' gubben, visst är jag det, kärringa e så skröplig så ho a knappt värd dä.
En tid senare besökte Grafström paret och mötte den gamla gumman till synes helt återställd. På frågan hur hon mådde förklarade hon helt frankt att skottet, som skadat henne, var det bästa hon fått i hela sitt liv för det hade hon nämligen fått rejält betalt for!
En skånsk soldats öden
På Hardeberga fattighus levde, berättar Helsinborgs Dagblad den 10 juli 1869, en f.d. soldat Bok i en för den tiden aktningsvärd ålder av 95 år. Han uppmärksammades för sin spänst och tidningen berättade att han två gånger varje vecka vandrade den långa vägen fram och tillbaka till Lund.
Hela Boks liv hade varit fullt av äventyr och krigsbragder i främmande land. Bok var född i Gudmuntorp 1774 och 1795 mönstrade han på ett engelskt kofferdifartyg (fartyg i handelsflottan ) på färd till Ostindien. Fartyget anlöpte emellertid Köpenhamn och just då låg engelsmännen och bombarderade Köpenhamn. Danskarna beslagtog därför fartyget och besättningen sattes på fästningen Rendsburg, som då var i dansk besittning.
Preussisk tjänst
Året därpå rymde Bok och gick i preussisk krigstjänst. Han följde med hären till Polen, som vid denna tidpunkt var i krig med Österrike. Två år senare blev Bok österrikisk krigsfånge men blev efter frisläppandet anställd i den österrikiska armén under tre år. Under denna tid sårades han svårt i ett fältslag. Han lämnade österrikisk tjänst och gick i fransk krigstjänst under Napoleon Bonaparte, där han tjänade i sex år och deltog i många slag bl.a. kriget i Spanien.
Bok kan nog sägas ha varit en orolig person, som sökte äventyret. Han tog sig därför till England och under fem år tjänade han där i frivilliga jägarkåren. I denna egenskap deltog han på nytt i kriget i Spanien men denna gång mot Napoleons soldater.
Åter till hemlandet
1813 återvände Bok till Sverige efter att ha tillbringat 18 år utomlands. Han gick nu i svensk krigstjänst. Efter blott ett och ett halvt år skadades han i handen av ett bajonettstick under en fältmanöver och blev oduglig till tjänst. Ett öde att, efter så många år i verklig krigstjänst, skadas under en fältmanöver!
Elak fru
Bok gifte sig efter denna händelse och fick en hustru, som enligt tidningens utsago var elak, och barn. Ingen i familjen tycks ha brytt sig om den gamle mannen som, efter att ha varit husägare i Hardeberga, hamnade på församlingens fattighus.
Bok fick pension för sin korta tjänstgöring i den svenska krigsmakten men den räckte inte till livets nödtorft.