Södra Skåningarnas historia

Om Södra Skåningarnas historia

Texten hämtad från "Södra Skåningarna 100 år på Revingehed", en minnesskrift utgiven 1988 av Södra Skåningarnas kamratförening.

Revingehed — Södra Skåningarnas gamla mötesplats och nuvarande förläggningsplats — invigdes och togs i bruk 1888. Under de ett hundra år som sedan dess förflutit, har Revingehed varit centralpunkten och svarat för kontinuiteten i Södra Skåningarnas verksamhet. Revingehed har varit läger- och mötesplats, förrådsplats, mobiliseringsplats, plats for grund-, repetitions- och frivilligutbildning och for större tillämpningsövningar med infanteri- och pansarförband. Verksamhetens art och omfattning har skiftat genom åren men totalt varit av stor omfattning. Hundratusentals befäl och värnpliktiga har under många generationer vapenövats på Revingehed, de allra flesta med hemort i södra Skåne.

Beslut om flyttning från Tvedöra till Revinge

Under tiden 1825—1887 var Tvedöra regementets mötesplats. Den omfattade ursprungligen drygt 17 har och utökades efterhand till inemot 21 har. Dessa ytor var otillräckliga för mera fältmässiga övningar. Redan från mitten av 1850-talet bedrev man därför övningar i bl a fälttjänst och skjutningar på och i anslutning till det närbelagna Revinge. Som framgår av karta, var det inte långt mellan Tvedöra och Revinge — Tvedöra ligger sedan ett antal år tillbaka inom det nuvarande "Revingefältet".

"1988 års ovningsfält".

Revingehed var ursprungligen ett fanjunkarbostalle vid Torna skvadron av Kongl Skanska Dragonregementet och omfattade 110 har, fem gånger så mycket som Tvedöra. De vidsträckta hedmarkerna var väl lämpade som övningsfält och överste Henric August Ankarcrona, som var regementets chef 1883—1888, arbetade målmedvetet för en flyttning från Tvedöra till Revinge.

Beslut om flyttning togs av 1886 års riksdag och byggnation av alla slag påbörjades samma år.

Planeringen och ordnandet av den nya mötesplatsen utfördes under ledning av dåvarande kaptenen och chefen for livkompamet, sedermera majoren och stadsingenjören i Malmö, Anders Nilsson. Detta krävde ett betydande arbete. Genom tillförsel av många hundra vagnslaster ler- och dyjord försattes den magra sandjorden i lämplig kultur. Med bibehållande av de bästa av befintliga ekar planterades ett stort antal parkträd såsom ask, lönn och bok, alm och barrträd. Plantorna var en gåva av friherre Otto Ramel på Övedskloster.

Den första byggnadsetappen avslutades 1887 och lägret var inflyttningsklart 1888. Några byggnader såsom gevärsförrådet och huvudförrådet hade flyttats från Tvedöra, men de övriga var helt nya. "Klockbaracken" prydde sin plats, mitt i raden av förläggningsbaracker och befälsmässar.

Flyttningen från Tvedöra till Revinge beordrades 1888 med en generalorder, kort och koncis, men med ett för Södra Skåningarna avgörande innehåll.

"D. 21 Jan. N:o 49. Vapenöfningar och skolor vid Sodra Skanska infanterireg:tet skola från och med innevarande år och för framtiden hållas å Refvinge mötesplats."

Tvedöra var historia och Södra Skåningarnas nya läger- och mötesplats hette Revingehed.

Utvecklingen 1888-1988

Vid tidpunkten för flyttningen från Tvedöra till Revingehed var södra Skaningarna, Kongl Södra Skånska infanteriregementet, I 25, ett fotmarscherande infanteriregemente, sammansatt av indelta soldater och korttidsutbildade, särskilt rekryterade värnpliktiga, s k beväringar. Beväpningen var enkel — manskapet var utrustat med gevär och officerare och underofficerare bar pistol och sabel. Underbefälet bar huggare eller faskinkniv.

Bevaringen utbildades under s k "beväringsmöten" och sammanfördes under regementsmötena med de indelta soldaterna. Inom utbildningen dominerade exercis i sluten ordning, fotmarscher och enklare "fältövningar" — bevaknings- och patrulltjänst. Regemenismötena avslutades som regel med en fältmanöver under två a tre dagar. Både bevärings- och regementsmötena var något av en idyll. De genomfordes under den varma årstiden, kvällsoch nattövningar var ovanliga och dagens övningar följdes som regel av trevliga kvällar, både i mässar och på marketenterier.

Efter 1901 års beslut om ny härordning avskaffades successivt indelningsverket, utbildningstiden for de värnpliktiga — forna tiders beväring — utökades efter hand och utbildningen blev mera "fältmassig".

Utbrottet av 2:a världskriget blev en vändpunkt i Revingeheds historia. Efter att ha varit en sommarutbildningsplats och mötesplats som lag nästan öde under vinterhalvåret, blev Revingehed i ett slag en permanent forläggningsplats.

Vissa befälsskolor och delar av regementets åldersklass gjorde hela sin utbildning på Revingehed. Som huvudförrådsplats for regementets krigsförband blev Revingehed med omgivningar också inrycknings- och utryckningsplats for flertalet av regementets beredskapsforband. Hela krigsperioden, 1939—1945, präglades av ett sjudande liv på Revingehed. Från Revingehed avgick beredskapsförband till bl a Övre Norrland, Östergotland, Värmland, Gotland och skånska kuster och hamnar for att efter avslutad beredskapsperiod återkomma, avrusta och gå i fältdepå i lagret eller dess närområden. Många tiotusentals beredskapssoldater passerade Revingehed, de flesta flera gånger.

Under beredskapstiden skedde ocksa stora förändringar inom regementets krigsorganisation. Fältregementet omorganiserades från normalinfanteri till motoriserat infanteri, hästarna försvann och ersattes av motorfordon.

Fältregementet I 7 F blev "7:e motorbrigaden". Helt motoriserad var brigaden ett av armens större, mest rörliga forband. Dess motto — givet av dåvarande översten och regementschefen C.A. Ehrensvärd — blev: "SLÅ SNABBT OCH SLÅ HART".

Läger och övningsfalt blev föremål för genomgripande forändringar för första gången sedan sin tillblivelse. Inom lägret tillkom nya forlaggningsbyggnader, ny matsal, skolbyggnad med lektionssalar, nytt marketenteri och nya förrad for regementets krigsmateriel. Motorområdet började byggas ut med verkstad och garage. Idrottsplatsen tillkom efter bl a mer eller

mindre frivilliga insatser från befäl och trupp. Många gamla byggnader revs såsom de gamla matsalarna, lagerhyddorna och det gamla soldathemmet nere vid Fönesjon. Övnmgsfältet nästan tiodubblades och utvidgades i öster ända bort till Klingavälsån.

Åren närmast efter krigsslutet skedde nya forändringar av regementets krigsorganisation och därmed av utbildningen. "7:e motorbrigaden" upplöstes och Södra Skåningarna fick i stället uppgiften att utbilda och organisera infanteridelarna till två skånska pansarbrigader - 7:e och 8 :e pansarbrigaderna. Stridsvagnsdelarna sattes upp av Skånska pansarregementet, P 2 och de två fredsförbanden organiserade vardera en pansarbrigadstab. År 1948 blev Södra Skåningarna även formellt ett "pansarinfanteriregemente". Den senare delen av 1940-talet och 1950-talet karaktäriserades av ett nära samarbete med Skånska pansarregementet främst pa Revingehed, men även på pansarregementets övnings- och skjutfält - Hovdala och Ravlunda. Terränggående fordon ersatte vagnbundna fordon, cykeltolkning blev rutin för pansarinfanteribatalionernas soldater. Södra Skåningarna tog sitt första steg in i pansarepoken.

På riksnivå diskuterades en forläggning av regementet till enbart endera Revingehed eller Ystad. Händelserna i Europa, bl a Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien och det "kalla kriget" tystade tillfälligt alla nedrustningstankar och dubbelforläggningen bibehölls.

Efter en livaktig försöksperiod under borjan av 60-talet, där Revingehed utgjorde centrum för försöksverksamheten — omorgansierades arméns pansarbrigader. Södra Skåningarna blev pansarregemente 1963, lämnade infanteriet, gick over till pansartrupperna och utbildade krigsförband — även stridsvagnsforband — for "7:e pansarbrigaden".

För att möjliggöra pansarutbildningen på Revingehed utökades övningsfältet avsevärt. Det är nu landets största pansarövningsfält med möjligheter att öva hela pansarbataljoner under fältmässiga förhållanden. Samtidigt utökades motorverkstaden till att omfatta jämväl en stridsvagnsverkstad.