Revinges historia kort

Namnet är en s k inge-avledning till grundordet rep i terrängbetecknande funktion, d v s med grundbetydelsen ”remsa”, troligen här med syfte på landremsan mellan Krankesjön och Kävlingeån. Folket som bodde här har i så fall före vikingatidens början kallats repingar, ”de som bor på landremsan”. Till denna invånarbenämning har bildats ortnamnet Repingia, senare utvecklat till Revinge.
(Göran Hallberg, Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Lund)
Enligt utgrävningar som gjordes 2006, har förmodligen byn varit bebodd sedan 600-talet. Men, enligt arkeolog Karl-Magnus Lenntorp, vet man ganska lite om traktens historia. Revinge tillhörde Flyinge län och ärkebiskopen i Lund, men ärkebiskopens gårdsarkiv har på något sätt försvunnit.
Revinge betraktades som risbygd, ett mellanting mellan slätt och skog. Jordbruk har alltid varit huvudnäringen och trots sandig och mager jord, har det funnits flera relativt stora och välmående gårdar.  Uppfödningen av såväl nötboskap som hästar var betydande. Det har också brutits mycket torv i trakterna runt Revinge och Silvåkra, ända fram över andra världskriget.  
Den äldsta kartan över byn är daterad 1765, då storskiftet ägde rum. (se bild)
I och med enskiftet 1830, flyttades de flesta av gårdarna ut utanför byn och då förändrades naturligtvis kartan radikalt. 4 gårdar blev kvar i byn samt det lilla prästlönebostället och några gatuhus. När sedan järnvägen gjorde sitt intåg i byn 1905 började det byggas fler hus i byn, och de lades då söder om Byvägen.